Galet mörkt ute nu för tiden. Tur att vi värnar om traditioner på Ultuna Studentkår! Klockan sju i morse befann jag mig på kåren för att beundra ett stycke luciatåg med en kopp glögg i handen. Det var en fin stund, även om jag fortfarande sov mentalt. Jag saknar lite att sjunga i luciatåg, det gjorde jag ju jämt förr. Fast ändå så känner jag att jag gjort det tillräckligt många gånger, nu må det vara nock.
På kvällen gjorde jag nåt man kanske borde ha gjort långt tidigare, jag har ju ändå bott i Uppsala i över ett år. Jag var i domkyrkan! Det hölls en julgudstjänst för universitetet nånting nånting. Allas vår kära Räven gick först in i kyrkan i processionen (och var coolast av alla) och Gulleordförande Hiimon läste ur julevangeliet. Åh så fagert det var.
Jag är i kyrkor för sällan, tror jag. Som den brutalateisten jag är finns det inte mycket förutom typ körsång som lockar i kyrkan. Men så fort jag kommer in i en kyrka börjar jag tänka på hur jag pratar, och jag svär ganska mycket, manlig som jag är. För det mesta inte så grovt (oftast i alla fall), men en svordom är en svordom. Jag och Stina kom på att vi ska sluta svära. Det är fult. Vi har väl än så längt ramlat dit kanske 20 gånger var ikväll, men det är bara början.
Som blivande ceremonimästare måste man vårda sitt språk!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar