ÅRSKRÖNIKA

2010 var året då allt hände. Året jag med glädje och smärta kommer minnas länge. Men att sätta ord på det kanske inte skadar.

Januari
började i Uppsala, och vart annars än på Gälbo i E40-48korridoren? Det var under förra nyårsafton jag stiftade bekantskap med Räven då vår lilla fest crashade deras lilla fest. Jag blev utan att lyfta ett finger med i spexensembeln i egenskap av dansare och träningarna satte igång i brutal hastighet under hela månaden. Jag hade även biokemitenta och blev bäst i klassen med 97% rätt. Sånt glömmer man inte. Så coolt.

Februari
försvann lika fort som det kom. Varenda helg vad fullsmockad av spexrepetitioner. Jag tror jag läste cellbiologi och immunologi samtidigt då, två kurser som jag knappt minns. Februari är ett smått töcken för mig. Mitt starkaste minne är Märstas 21årskalas. Jag hade backslicklugg à la Single Ladiesdansen.

Mars
var månaden då spexensembeln for till Alnarp och visade upp vår föreställning för skåningarna. Generellt var väl intrycket av Alnarp ganska taskigt i spexensembeln, förutom hos oss dansare då såklart. Vi hann knappt springa in på scenen innan vi blev överösta med omstartrop och hurran. Det kan ha berott på de nästan ickebefintliga scenkläderna och låtvalet. Kanske.

April
och våren var en enda stor uppladdning för hösten och småttingveckorna. Vi anordnande SMKfest där vi faktiskt la ner oss och fixade fint (om än med engångstallrikar och bestick). Vår fina dukning höll ungefär till en kvart innan inbjudan då sliriga fötter trampade sönder dukningen. Vad kära Jeltzin sedan hade för vidare verkan går att diskutera. Vårt tema på festen var "så här kommer ni aldrig se mig igen!" och SMK10:s gemensamma tema var "NAKNA och Slisken påklädd", eftersom Slisken i fråga alltid är halv- eller helnaken när det vankas fest. Jag upplevde även min första Uppsaliensiska valborg. Jag fick klart för mig att valborg i Uppsala är speciellt. Och valborg på Ultuna är ÄNNU mer speciellt.

Maj
var solig och fin. Och skitjobbig. Tentaångesten var fullkomlig. Stressen var fullkomlig. Livsgnistan var sedan långt förlorad. Ett av fyra och ett halvt år på universitetet avklarat. Alla nya intryck, erfarenheter och kunskaper blev överväldigande. Jag längtade något fruktansvärt efter sommaren och Värmland. Och som grädden på moset satte jag upp mig som koreograf i nästa spexkommitté.

Juni
inleddes direkt på COOP Forum, för tredje året i rad. Min skoltrötthet byttes omedelbart ut mot total ångest. Dag två på jobbet insåg jag att jag aldrig vill sätta min fot där igen. Hade det inte varit för det roliga kollegorna hade jag nog slutat. Känslan av att springa omkring i uniformen i Kristinehamns bästa luftkonditionerade lokal när det är värmebölja kan bräcka även den starkaste. Som tur var hann vi med en snabb visit till Wien i juni. Jag slog på tvn på hotellet en dag och fick till min lycka se precis när Victoria sa ja till Daniel. Det var kul!

i Juli
slutade jag på COOP efter bara sex veckors jobb (hallelujah) och for till Arvikafestivalen, för vad jag tror blev sista gången jag trampar värmlandsleran som når upp till knäna. Som vanligt när sextrollen åker på bravader är det både skratt och gråt med i bilden, och detta år var inget annorlunda. Som vanligt var vädret de flesta dagarna för jävligt med hällregn och pissljumna temperaturer. När nu halva året gått trodde jag att det skulle fortsätta i ungefär samma mak. Så fel man kan ha.

Augusti
var tiden då jag och mitt älskade SMK åkte till Arons hus i Båstad, som en kick off inför småttingveckorna. Dagarna fylldes med nakenbad, dansträning, öl och en sjujävla massa timmar framför symaskinen för att skapa Baizah Poopah. Men den gulgrönorangea lilla muppen blev till slut klar, och stämningen och förväntningarna i gruppen växte varje timme. Småttingveckorna gick av stapeln den 30 augusti, som också råkade vara min födelsedag. Men eftersom jag levde under dold identitet som Spadae Dump kunde jag inte avslöja min ålder. Istället fick vi de 360 småttingarna att sjunga för mig under tron att jag fyllde 3678 år.

September
Småttingveckorna fortsatte två veckor in i september. Vi snackar verkligen personlig utveckling här. Att dagligen stå inför 300 personer och gorma ut sin narcissism stärker ens självförtroende (något som kanske behövdes inför vad som komma skulle..) Det hela avslutades med småttingmiddag som är en väldigt hetsig middag för den som varit med i småttingkommittén. Två veckors utmattning, störd sömn och känslointryck tar till slut ut sin rätt på sätt man ibland inte kan styra. Att försöka förklara utbytet av att vara med i småttingkommittén vore som att diktera ett helt liv på några minuter. Ni kanske kan förstå helheten, men aldrig detaljerna, som faktiskt gjorde veckorna till vad de var. Jag kommer aldrig i hela mitt liv glömma bort Ultuna och småttingveckorna 2010. Puss.

Oktober
är jobbig att skriva om. Här var det mesta ett mörker.

November
Pusselbitarna började falla på plats och dyssestressen la sig lite. Men paniken finns där än. Så mycket som är förstört och som inte går att reparera. Men att byta problem mot andra problem verkade vara min tekopp.

December
var månaden som hade ett samlingsnamn; MYS hos Stina och Jocke. Varje dag ville vi julmysa. Varje dag ville jag leka med kattn även känd som Baizah. I've got a friend in her som jag ska vårda ömt! Nu sitter jag här och känner mig starkare än någonsin. Mycket tack vare Baizah. Mycket för orden jag fått slängda i ansiktet av Räven. Det finns fortfarande mycket trassel att reda ut, men jag har nog hittat manualen nu i alla fall. Imorgon är det nyårsafton, och jag kan varken önska mig ett bättre eller sämre år. Jag önskar mig bara ett lugnare liv.