Helgen spenderades hemma i Värmland. Jag kände mig faktiskt riktigt bortskämd den här gången men jag uppskattade det till varje pris. Och även om jag aldrig skulle titta på Doobidoo självmant så var det härligt att sitta i det tillfälliga vardagsrummet och andas lugnt. Nu är det tre veckor kvar till Luciabalen går av stapeln. Balen är mitt och Matildas lilla skötbarn som vi vårdar ömt. Tänk att det är så mycket att tänka på. Talare hit, ringar dit. Nu ska jag bara se till att inte dra på mig den förbannade mykoplasman som går som pesten och som jagar mig i drömmarna. En liten jävel utan cellvägg, som inkuberar sig i tre veckor innan den känner att "NU är det dags att jävlas!" Precis vad jag INTE behöver. Så då drar jag på mig min allra största hypokondri och tror att jag kommer dö, allra minst. Inom en snar framtid också.
I can't remember the last time I kissed someone with passion and got the same passion back. I try to convince myself that someday I will experience real passion. Even though I don't remember our first kiss, I remember the thrill and the times I actually thought my thumping heartbeat drowned out the sounds of the late night, sometimes it even felt like my chest would burst into pieces. But the only thing which in reality burst was my heart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar