Jag hatar mentalt instabila perioder när man känner att minsta lilla kan välta ens värld. Framför mig såg jag en fantastisk sommar, med enbart några veckors jobb. Nu har jag en halv jobbvecka kvar och sommaren känns som att den är över. Ur en synvinkel har den här sommaren varit den bästa på många år. Kanske den bästa sedan jag blev tonåring. Vissa höjdpunkter, som när Oskar Linnros stod några meter framför mig och sjöng Från och med du eller alla de gånger jag med stor möda puttat ner båten i sjön och rott omkring i solnedgången, kommer ligga som en slöja överst i mitt medvetande när nu hösten nalkas. Men det har varit en jobbig sommar på många sätt. Det har varit jobbigt att vara ifrån Erik, att inse hur mycket jag saknat Märsta, Johanna, Cissi, och co., att nästan jämt gå till jobbet sex dagar i veckan, att försöka göra så mycket som möjligt samtidigt som det känns som att man inte hinner något, att pussla ihop dagarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar