Pellerussin

Att vara hemma i Kristinehamn över sommaren är som att ta ett stort kliv tillbaka. I tiden alltså. Trots att småstadsmentaliteten ligger som en tjock kletig hinna över staden finns faktiskt ljuspunkter. Dit inte skvallret om kompisens vän Sven eller de granskande blickarna når. To hell med skärgården, den är inte stans höjdpunkt! Här kommer dem:

Mitt rum:

Den lata snorungekänslan sköljer över mig och jag ids under inga som helst omständigheter städa mitt rum. Mitt lilla bruna flickrum, som så få gånger i sin exsistens varit städat. För mig ska det här rummet alltid vara stökigt, jag har ändå ordning i oordningen och vet att jag kan hitta en hårnål under det plagget eller en penna under det andra och så vidare.

Bergsjön:

Jag har badat i havet så få gånger att jag kan räkna dem på mina händer, men i Bergsjön där vår stuga är belägen skulle jag inte ens ge mig ett försök att räkna badtillfällena. Det må vara en sumpig brun sjö, men för mig är den finast i världen. Jag älskar lukten av den smått illamående botten av vass vars mjukhet gör att man sjunker ner till knäna när man äntrar vattnet. Jag älskar lukten av ljungen och de där buskarna vid strandkanterna. Jag älskar ljudet av kättingen som vi låser fast plastekan med runt en tall. Jag hatälskar att det ligger så mycket läskiga kottar och kvistar på botten som skrämmer mig lika mycket varje gång jag råkat grumlat upp botten och får dem på fötterna.

Trädgården på Stormvinden 5:

Huset jag alltid bott i. Gräsmattan är alldeles för stor i förhållande till hur mycket jag och Klara leker på den. Det har inte hänt så mycket här sen vi var små. Det ser ut som det alltid har, trots att jag och mamma drömt om en syrénberså på baksidan och små plattgångar bland den i övrigt superlummiga trädgården, ända sen jag var runt 10 år. Under regniga sommardagar knyter jag alltid in mig i de stora frottéfiltarna och läser böcker på altanen.

Märsta:

Stället där jag alltid finner ro. Och min bästa vän.
Jag älskar Märsta.