Jaha, och vad är det här för fruktansvärt hittepå då?
Jag blir seriöst rädd. Hur kunde det gå så fel?
WHO'S TO BLAME?

Jag bangar nog ikväll. Jag ger istället hän åt min nya vän, hetsen.

Jag vill göra något radikalt med mitt hår.

Ljusbrun page?
Brunt med mittbena?
Blont med mittbena, utan lugg?


Kom igen, ge mig förslag.

Att vara hemma i Kristinehamn över sommaren är som att ta ett stort kliv tillbaka. I tiden alltså. Trots att småstadsmentaliteten ligger som en tjock kletig hinna över staden finns faktiskt ljuspunkter. Dit inte skvallret om kompisens vän Sven eller de granskande blickarna når. To hell med skärgården, den är inte stans höjdpunkt! Här kommer dem:

Mitt rum:

Den lata snorungekänslan sköljer över mig och jag ids under inga som helst omständigheter städa mitt rum. Mitt lilla bruna flickrum, som så få gånger i sin exsistens varit städat. För mig ska det här rummet alltid vara stökigt, jag har ändå ordning i oordningen och vet att jag kan hitta en hårnål under det plagget eller en penna under det andra och så vidare.

Bergsjön:

Jag har badat i havet så få gånger att jag kan räkna dem på mina händer, men i Bergsjön där vår stuga är belägen skulle jag inte ens ge mig ett försök att räkna badtillfällena. Det må vara en sumpig brun sjö, men för mig är den finast i världen. Jag älskar lukten av den smått illamående botten av vass vars mjukhet gör att man sjunker ner till knäna när man äntrar vattnet. Jag älskar lukten av ljungen och de där buskarna vid strandkanterna. Jag älskar ljudet av kättingen som vi låser fast plastekan med runt en tall. Jag hatälskar att det ligger så mycket läskiga kottar och kvistar på botten som skrämmer mig lika mycket varje gång jag råkat grumlat upp botten och får dem på fötterna.

Trädgården på Stormvinden 5:

Huset jag alltid bott i. Gräsmattan är alldeles för stor i förhållande till hur mycket jag och Klara leker på den. Det har inte hänt så mycket här sen vi var små. Det ser ut som det alltid har, trots att jag och mamma drömt om en syrénberså på baksidan och små plattgångar bland den i övrigt superlummiga trädgården, ända sen jag var runt 10 år. Under regniga sommardagar knyter jag alltid in mig i de stora frottéfiltarna och läser böcker på altanen.

Märsta:

Stället där jag alltid finner ro. Och min bästa vän.
Jag älskar Märsta.

Jag hatar mentalt instabila perioder när man känner att minsta lilla kan välta ens värld. Framför mig såg jag en fantastisk sommar, med enbart några veckors jobb. Nu har jag en halv jobbvecka kvar och sommaren känns som att den är över. Ur en synvinkel har den här sommaren varit den bästa på många år. Kanske den bästa sedan jag blev tonåring. Vissa höjdpunkter, som när Oskar Linnros stod några meter framför mig och sjöng Från och med du eller alla de gånger jag med stor möda puttat ner båten i sjön och rott omkring i solnedgången, kommer ligga som en slöja överst i mitt medvetande när nu hösten nalkas. Men det har varit en jobbig sommar på många sätt. Det har varit jobbigt att vara ifrån Erik, att inse hur mycket jag saknat Märsta, Johanna, Cissi, och co., att nästan jämt gå till jobbet sex dagar i veckan, att försöka göra så mycket som möjligt samtidigt som det känns som att man inte hinner något, att pussla ihop dagarna.

M.I.A - XXXO

Rätta mig om jag har fel, men är det inte för jäkla ohyfsat att öppna varuförpackningar i affären innan man betalat för den? Häromdagen såg jag en familj vars mamma gick omkring med en maxibag ostbågar och slafsade i sig. Jag kan inte se någon garanti att du som öppnar din förpackning faktiskt tänker betala för den, för mest bekvämt vore ju att äta upp den och slänga skräpet gömt bakom till exempel Nalle Puh i hyllan på leksaksavdelningen. Kan man någonsin vara så sugen på någonting att man måste ha det ögonblicklingen?

I övrigt tycker jag att om vi förväntas kunna vartenda pris bland alla >10 000 varor och bära varma skjortor som visar att vi är anställda, då ska kunderna inte gå omkring barbröstat.


Nio dagar kvar.